Till alla dom som inte överlevde
TITEL: Smalast när hen dör vinner
FÖTFATTARE: Anton Hörnfeldt
UTGIVNINGSÅR: 2013
FÖRLAG: Ariton Förlag
Egentligen hade jag tänkt att vänta någon dag med det här inlägget. Men när jag var på gymmet förut hörde jag ett samtal mellan tre unga tjejer som gjorde att jag ändrade mig.
Jag la märke till dom när jag kom in, tre tunna tjejer i gymnasieåldern som växlade mellan olika övningar med vikter och stänger. Fan vad grymma de är, tänkte jag. Strong is the new skinny och allt sånt där. Ett tag senare när jag strechade hörde jag dom prata om kakor. Och mat. Och om den där kompisen som inte åt någonting för att det kändes bättre. Om hur de försökte undvika socker. Och tänkte på vad de åt. Och jag bara skrika rakt ut.
Smalast när hen dör är nämligen en avhandling om just ätstörningar. En uppgörelse med en uppväxt som redan i tidig ålder blev destruktiv. Anton Hörnfeldt vägde bara 37 kilo när han slutade sjuan på högstadiet. I ett försök att ta makt över sitt liv och över vad mobbarna kallar honom bestämmer han sig för att allt överflödigt ska bort. Han får en djävul på axeln som kommer att prägla honom under många år framöver. Det här är Antons försök att göra upp med han den där som såg till att han blev en mästare på att inte äta. Här är ett utdrag från s.95:
"Varför överlevde jag? Varför klarade jag mig när
så många andra gått under efter att ha behandlat sin
kropp på precis samma sätt som jag har gjort?
Varför fick inte de andra klara sig? Det gör så ont i
mig att tänka på alla dem som inte överlevde."
Antons debutbok är ingen tegelsten, 113 sidor för att vara exakt. Den är i högsta grad självbiografisk och när jag började bläddra i den igår morse hade jag lite problem med att ta mig in i berättelsen. Språkfel och en småslarvig korrekturläsning gjorde att jag stångades med de första sidorna och jag hade lite svårt med hur många gånger orden Djävulen och Han förekom. Båda med stor begynnelsebokstav. Men ja, det är Antons benämning på sin sjukdom, vilket jag köpte till slut.
Innehållsmässigt så varvas gamla dagboksanteckningar med text om hur Anton tampas med sin egen självbild när han slutar att äta och rasar i vikt. Det är en utelämnande berättelse som beskriver både vad som händer inombords och i han liv när där allt kommer till att kretsar kring att vara så smal som möjligt. Samtidigt som det är en uppgörelse med en livsfarlig sjukdom, är det också en berättelse om en kille som i högstadiet kommer ut som homosexuell.
Det här är en viktig bok på många sätt. Språkmässigt är det kanske ingen framtida klassiker inom skönlitteraturen, men den har ett viktigt uppdrag. Dels handlar den om en kille som drabbas av anorexi och bulemi, vilket vi inte är bortskämda med. Men den försöker också förklara vilka tankar som rör sig i hjärnan på en människa vars största mål i livet blir att vara smal.
Läs den själva och så kan vi tillsammans avgöra vilka som borde läsa den. Föräldrar till tonåringar? Kompisen som har ätstörningar och som behöver en push till att skaffa hjälp? Eller bara någon som vill ha lite läsförstörelse kanske?
